Ålfisket på Ålakusten är ett levande immateriellt kulturarv. Du kan läsa mer om vad detta innebär på de övriga flikarna under denna kategori.
Ålfisket på Ålakusten är betraktat som ett kustnära, småskaligt, hantverksmässigt, miljövänligt och långsiktigt hållbart fiske i enlighet med både FN:s globala hållbarhetsmål (särskilt artikel 14 b och 14 c) och utredningar från SLU Aqua, som visar att hela det samlade ålfisket längs den svenska kusten tar omkring en procent (1%) av det utvandrande, fullvuxna och könsmogna beståndet. Detta menas vara fullt i linje med vad beståndet klarar av för att återhämta sig. Siffrorna på hur mycket ål, både ålyngel och fullvuxen ål, som varje dag krossas i våra svenska vattenkraftverk eller äts upp av de oreglerade bestånden av säl och skarv är inte lika småskaliga. Ålfiskarens redskap, till skillnad från turbinerna, skadar till exempel inte ålen, och bara fullvuxna, minst 70 centimeter stora ålar får tas upp. Ålfiskarens licens ger honom också bara rätt till ett begränsat, hållbart uttag, och ålfiskaren får därmed inte ta upp hur mycket ål som helst.
Enligt både UNESCO:s kulturarvskonvention (artikel 170) och FN:s globala hållbarhetsmål (artikel 8.9) ska stater och regioner uppmuntra, bevara, stärka och skydda sådana kulturarv som är långsiktigt ekologiskt, ekonomiskt, socialt och kulturellt hållbara. En utredning från Region Skåne (omnämnd i boken Den blå linjen, 2011) visar att ålfisket på Ålakusten är en viktig ekonomisk inkomstkälla för regionen, dels för den turism det genererar, där mer än 140 nationer har deltagit i ett ålagille, men också den möjlighet det ger till kunskapsspridning lokalt, regionalt och internationellt.
För att vara levande måste ett kulturarv kunna utövas. Hoten mot ålfisket är dock många; minskade bestånd, oreglerat glasålsfiske, oreglerade bestånd av säl och skarv, miljögifter, varmare hav, förbudet att ärva ålfiskelicenser som därmed omöjliggör generationsskifte och framför allt våra vattenkraftverk, vars turbiner krossar bland annat ål som försöker passera till eller från sina habitat. Att äldre ålfiskare inte får överlåta sina licenser och kunskaper till yngre ålfiskare är ett reellt hot mot det levande kulturarvet, men också en kraftig inskränkning av FN:s mänskliga rättigheter till yrke, inkomst och att få utöva sin kultur.
Ålakustens kulturarvsförening arbetar därför aktivt med kunskapsspridning och opinionsbildning om hoten mot ålen som art och mot det levande kulturarvet. Om inte kunskaperna som i generationer har ärvts från far till son får fortsätta att läras ut, kommer en mångtusenårig tradition, ett hantverk och alla kunskaper om ålkulturen att dö ut. I sitt remissvar till den svenska regeringen menar även Havs- och Vattenmyndigheten att ytterligare begränsningar i de svenska ålfiskarnas licenser eller rätt att fiska ål, inte skulle gynna artens utveckling eller forskning, utan snarare utgöra ett hot mot både en viktig lokal turism och vidare kunskapsinhämtning.
Ålakustens kulturarvsförening arbetar inte bara med opinionsbildning, utan också aktivt med åtgärder och insatser som kan rädda ålen som art, däribland årlig utsättning av nya ålyngel i Hanöbukten och Östersjön tillsammans med Ålfonden (hittills har mer än en miljon nya ålyngel satts ut), och som kustråd i Samverkan för Hanöbukten där vi aktivt arbetar med flera projekt som ska motverka brunifiering och stötta anläggandet och restaurerandet av våtmarker som habitat för bland annat ål och för ökad biodiversitet. En rapport från SLU Aqua från 2021 visar att en återhämtning av ålyngel som kommer in till Östersjön har skett från och med 2011 efter de kraftiga minskningarna på 1960-talet.