Ålafisket, redskapen, bodarna

Ålafisket bedrivs på Ålakusten med en homma. Ålen vandrar in i homman och samlas i struten som fiskaren tömmer, vilket kallas att han ryktar homman. Den stoppas i sumpen i väntan på sitt framtida öde. Den vandringsklara ål som fångas har slutat äta och lever på sitt fett.

Ålahomman, en sorts ryssja, är redskapet på Ålakusten. Den består av strut, stackarmar, långarm och flöte, anpassad efter hav och botten. Den kan vara 300 meter lång. Hommorna läggs ut runt månadsskiftet juli-augusti och fästs med dragg, flöten och kätting.
Ålahomman tillverkar fiskarna själva, en kunskap som gått i arv från far till son i generationer. Det krävs matematik för att räkna ut hur många maskor för en bur och gård, kona, förfamn, bäl, strut och bakpåse och alla melycken, en stackarm och en landarm.
I november tas redskapen upp för säsongen, förbättras och repareras. Under långa vinternätter bödas (lagas) garnen. Tillverkning och underhåll är än idag ett genuint hantverk.

Hommebåtarna på Ålakusten var ofta byggda på fri hand, utan ritning eller mall, och anpassade till en hamnfri sandstrand. Båten är lämplig för en till tre man. Århundradens utveckling av ålafisket vid Ålakusten har stannat vid utombordaren, plastbåten och nylongarnet.

Bodarna längs Ålakusten har dokumenterats, och det finns fler än 80 ålabodar. De äldsta är från 1700-talet. Förr sov fiskarna på halm under tjärdoftande uppochnedvända båtar. Ålaboden grävdes in i strandbacken med dörren mot havet. Väggar av gråsten och halmtak. Packhuset ytterst och därinnanför stugan. Lågt i tak, ett bord, eldstad, fotogenlampa och några kojplatser var fiskarnas hem under ålafiskesäsongen på hösten. Det var kokt ål till lunch, stekt till middag och kall stekt ål till kaffet och frukost. Det kunde gå veckor utan att de sov hemma. Arbetsdagen började i gryningen och var oftast inte slut förrän mörkret lagt sig. Det gällde att vakta sumparna och vara redo att bärga de dyrbara redskapen, om det blev storm. Under långa höstnätter på bodarnas britsar vävdes sägner och sagor samman med egna erfarenheter. Ålabodarna fick fantasifulla namn; Rompeboden, Tvillingaboden, Smugglareboden, Gökaboden…

Rompeboden förtjänar en egen berättelse bland bodarna, eftersom den är en av de äldsta, bevarade ålabodarna på Ålakusten. Den dateras till 1700-talet. Boden ägs av Gärds Härads Hembygdsförening som har renoverat den på ett vackert och skickligt sätt genom åren. Ålakustens kulturarvsförening har många styrelsemöten i boden och varje år firas Rompebodsdagen i augusti.

Gamla och Nya Rompeboden, Rigeleje.